Helvetet - ett evigt dilemma

Helvetet har länge varit ett skäl för mig att tvivla. Jag kommer ihåg hur jag under mina första år som aktiv kristen var väldigt bekymrad över det faktum att många människor jag kände skulle om ca 50 år eller mindre hamna i en evig outsäglig plåga. Orsaken var ju att de inte kände Jesus och att det inte gick att ändra sig på den punkten efter att man hade dött. Jag vet att många kristna jag känner hoppas att man ska få ändra sig på domedagen eller något sådant, men faktum är att den tanken inte har något egentligt stöd i Bibeln.

Gud, vad jag mådde dåligt! Särskilt konstigt kändes det, att jag inte hörde någon av mina vänner uttrycka samma obehag inför den här tanken. Det enda jag kommer ihåg är att de var angelägna om att fler skulle komma till tro på Jesus. Men aldrig att det skulle vara fel eller konstigt att folk skulle hamna i helvetet om de inte var sant kristna. Trots min egen motvilja mot idén om helvetet så fortsatte jag att tro på det. Det ingick så att säga i paketet. Trodde man på Gud och Jesus så var man tvungen att tro på helvetet. Punkt.

För snart två år sedan började min tro på helvetet att knaka i fogarna ordentligt. Jag försökte nämligen övertyga Anders om att helvetet var ett fullt godtagbart koncept. Jag förklarade att det inte är menat att tas bokstavligt som eld och lågor. Bibeln beskriver helvetet i metaforer, sa jag. Det är snarare fråga om en evig separation från Gud, för dem som inte ville ha med Gud att göra. Om folk inte ville ha Gud så skulle Gud låta dem få som de ville. Det lät fullständigt rättvist i min värld, men inte för Anders. Han höll absolut inte med om att så måste vara fallet och menade att Gud inte är god om han låter det gå åt helvete för så många. Jag kunde bli väldigt frustrerad över att Anders inte ville tro att Guds godhet och helvetet är kompatibla idéer. Jag brann av iver att rentvå Gud från något ansvar över helvetets existens. En gång formulerade jag i mitt eget tycke ett slagkraftigt argument: "jag tror inte att GUD är ond, men jag tror att MÄNNISKOR är onda!". Anders förblev avståndtagande mot idén. För er som varken känner mig eller Anders tål det att påpekas att det var jag som inledde varenda diskussion som vi hade. Jag ville stångas och pröva idéer mot varandra för att se vilken som höll bäst för ifrågasättande. Vad jag inte insåg var att jag grävde en grop för mina egna argument.

Ju mer jag aktualiserade mina egna argument, desto klarare framstod det för mig vilken smärtsam verklighet vi levde i. Vi var omgivna av människor som är så genomonda att de under sin rätt hyggliga yta medvetet avvisar Gud, som är kärlek och sanning, och väljer helvetet, hat och lögn. Världen kändes skrämmande. De onda människorna fanns överallt: i kassan på ICA, på bussen, i min egen familj. Det kändes sjukt. Jag fick inte ihop det. Min livsåskådning började misslyckas med att förklara verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Faktum är att min tro skar sig rejält mot min erfarenhet. Jag har en pappa som inte tror som jag men som älskar mig och gång på gång har visat omsorg om mig. Han har lärt mig mycket om att vara hederlig och hålla löften. Skulle han avvisa kärleken och sanningen för alltid, även om han fick klart för sig vad den innebar?

En förmiddag här hemma brast det. Storgråtande berättade jag för Anders att jag inte klarade av att tro på att icke-kristna människor kommer att hamna i ett evigt helvete. Bilden jag såg framför mig som fick mitt hjärta att brista tänker jag inte beskriva, men den var personlig och helt outhärdlig. Det var slut. Jag följde äntligen det mitt hjärta hade tryckt undan i så många år.

Det var nog någonstans här jag började kolla närmare på doktrinen om helvetet. Jag fann till min förvåning att en majoritet av de första kristna inte trodde på något evigt helvete, utan på ett tidsbundet straff som korrigerade själars brister och renade dem från synd. Det var ett koncept som var vida spritt långt innan den katolska kyrkan introducerade skärselden under medeltiden. Ordet "helvetet" finns inte ens i Bibeln, utan det står egentligen Gehenna eller dödsriket. Helvetet var av hedniskt ursprung. Vilken lycka! Plötsligt gick det upp för mig att den här fruktansvärda elden som ska rena från synd har ett gott syfte. Det handlar om tillrättavisning från Gud. Plötsligt fick Gud makten tillbaka därför att det var han som "kastade" folk dit istället för att de gick dit själva av egen vilja. Helvetet blev ett Guds verktyg istället för ett människans sattyg. Givetvis! Gud är ju allsmäktig. Så tänkte jag och var helt uppfylld av mitt nya och större hopp. Det tedde sig alltmer självklart både utifrån Bibeln och mitt eget förnuft att det var så. Jag hann ju skriva en del om det på bloggen också.

Jag tror att mitt självständiga tänkande och kännande kring helvetet blev en dörröppnare för andra obekanta stigar i min livsåskådning. För första gången på länge gick jag en egen väg. Magin var liksom bruten. Så småningom insåg jag det absurda i att tro att ens egen tro var renlärig, när det fanns så många inriktningar i olika frågor. Den lokala pastorns glödgande tal om den rätta tron samtidigt som han var en evangelikal lutheran tedde sig naivt. Om han bara visste mer om kyrkofäderna, tänkte jag. Jag började se mig omkring och fann att de självklara svaren inte var så självklara längre. Men jag hade ju funnit mitt hem i kristen universalism.

Efter hand har min övertygelse om att Bibeln är universalistisk svalnat. Jag har inte utrymme att skriva om det i detalj, men det finns formuleringar i Bibeln som verkar antyda en definitiv separation från Gud. De är inte många, men de finns. Sedan kvarstår det i mina ögon problematiska att folk enligt vissa bibelställen ska straffas, oavsett hur länge, för att de inte är kristna. Jag tänker att folk ofta tror efter sin förmåga. Några av mina vänner är inte ateister därför att de innerst inne inte vill ha med Gud att göra. Om Gud finns, så är de inte medvetna om vem Gud är och det är inget jag tycker att de ska straffas för. Kristen universalism är dock fortfarande den mest övertygande kristna inriktningen för mig, för att den verkar ha bäst stöd i GT och NT, men jag vet inte. Jag vet inte längre.

Tankar och kommentarer?

My balls and my word

Jag trodde aldrig att jag skulle citera Tony Montana i positiva ordalag, men here goes: "all I have in this world is my balls and my word". Ironiskt nog har jag inga "balls", inte några egna i alla fall. Men som det står skrivet: mannens kropp till hör kvinnan och vice versa. Utan balls and word, alltså mod och integritet är en människa inte mycket mer än en mus, som Jonatan Lejonhjärta sa.

Jag skulle vilja vara ännu mer öppen med mina åsikter, mitt tvivel, jag vill vara ärlig. Men det känns svårt. Jag har varit kristen i 10 år och någonstans på vägen hände något. Jag vet inte när, men efter ett antal kyrkobesök, efter bibelskola, tjänstgöring i en utländsk kyrka, och vänskapsband med några av de mest högaktade ekumeniska kristna i sta'n så blev det inte längre så tillåtet att vara osäker på var jag står. Det känns som om för mycket står på spel. Som om jag byggt upp mitt liv kring att tro och tycka på ett visst sätt. Annars förlorar jag min identitet och min livsbana.

Men jag är jag. Döda mig den dagen när jag blir en kristen hycklare. Om jag blir en sådan som inte vill säga sanningen om mig själv, för att upprätthålla en bedrägligt välpolerad yta. Allt är inte väl. All is not well. Döda mig den dagen. Eller förresten, försök prata med mig först så får vi väl se hur trög jag är.

Men jag vill inte göra någon annan illa. Tron fungerar som en trygghet i tillvaron, trots att den också har sin börda. Som en fast punkt. "Om än allting annat sviker, så sviker inte Jesus", typ. Den tryggheten vill inte jag rubba för någon, för det vore som att slita nallen ur ett gråtande barns små händer. Jag skulle aldrig kunna med det. Men tillkännager i alla fall att jag tvivlar. Jag gör det av två anledningar. Den ena är att de som tvivlar måste få veta att de inte är ensamma, för det är en hjälp att dela varandras bördor. Den andra är att jag aldrig har varit särskilt förtjust i att låtsas. Jag tror på ärlighet.

Jag har Salem Al Fakirs låt på hjärnan också, passande nog!

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking




RSS 2.0